Knut-Felix

- Kör mig till Högseröd, sa Knut-Felix.

Det har varit bråda dagar ...
Vid den här tiden på året blir Knut-Felix väldigt rastlös. Han kan inte sitta stilla.
- Det sticks i hela kroppen, säger han. Det är som om hela jag är full av hö.

Knut-Felix har nämligen fått kiken på en gård i grannbyn Högseröd.
- Det är en sån kär gård, säger han på skåningars vis. Kör mig dit!

Och eftersom Knut-Felix hade namnsdag i torsdags uppfyllde vi hans önskan, satte honom i baksätet och skjutsade honom.
Det lyste i fönstren när vi kom fram.
- Värdparet är fortfarande uppe, sa Knut-Felix nöjt. De väntar säkert på mig.

Döm om vår förvåning när han var tillbaka nästa förmiddag. Medan bakdelen på en mörk Volvo försvann bort längs den snöiga infartsvägen letade vi efter Knut-Felix.
Han satt ute på logen och deppade.

Knut-Felix är lite mulen.

- De ville inte ha mig, sa han dystert.
- Kan det bero på kläderna? undrade vi försiktigt och betraktade Knut-Felix keps, blå skjorta, svarta joggingbyxor och tubsockar. Det kanske är fint folk därborta i Högseröd ... de kanske byter om till middagen rentav?

Knut-Felix drog i de toviga rastaflätorna och försjönk i grubblerier. Men vid lunchtid hade han repat nytt mod.
- Kör mig till Högseröd! sa han, rak som en pinne i ryggen.
Och vi uppfyllde förstås hans önskan eftersom han hade namnsdag även denna dag.

Han var borta hela eftermiddagen, men när mörkret föll över gården såg vi en mörk Saab som krypkörande tog sig fram till maskinhallen. Där fann vi sedan Knut-Felix gråtande i en snödriva .
Han snörvlade och snorade hela kvällen, och vi visste inte vad vi skulle ta oss till för att muntra upp honom.
Då kom Lill-Felix till undsättning. - Jag följer med, sa han och fällde upp huvan till den rödgula munkjackan.

Så bar det iväg igen, den här gången med bonden vid ratten. Klockan närmade sig tio när vi var framme i Högseröd för tredje gången på ett dygn.
Som i en actionfilm kastade vi oss ur bilen en bit från gården och tryckte i snön medan bonden for vidare.
Vilt skällande hundar antydde att vi kunde vara upptäckta. Konturer av människor i fönstren förstärkte den misstanken. När de sedan släckte ljuset (för att se bättre förstås) var vi säkra: vi var avslöjade. Vi hukade ytterligare en stund men ringde till slut efter bonden.
- Mission aborted! Kom och plocka upp oss.

Men vi ger oss inte så lätt.
Ny attack från andra hållet. Än en gång hoppade vi ur bilen en bit från gården. Med bankande hjärtan pulsade vi genom den skånska tundrans djupa snötäcke, sjönk ner över stövelskaften, forcerade elstängsel och halkade på isiga stigar - allt för att hjälpa Knut-Felix till sitt nya hem.

Vi lämnade honom utanför stalldörren. En bit därifrån slog sig Lill-Felix ner som sällskap.

Lill-Felix gillar en feminin look.

Nere vid vägen ringde vi efter bonden.
- Mission accomplished!

Obegripligt? Fattar du ingenting, kära läsare?
Det här är skånskt julbus, sådant man ägnar sig åt på Knut- eller Felixdagen. Om man har lekfulla vänner.
Klicka här om du vill läsa om hur det började ...
Klicka här om du vill läsa om hur det upplevdes från andra sidan.